Ett blankt papper

Ett blankt papper – vad gör jag med det? Jag kan skriva, rita, knöla ihop det eller som i det här fallet med ett tomt dokument – kasta det i papperskorgen eller bara stänga ner det. Jag har dock bestämt mig - jag ska få ner något, sen om det blir väsentligt eller bara en massa dravel som vanligt är väl en annan historia.
Jag kan försöka sammanfatta mitt liv med sex ord, inspirerad av Hon i Finland detta fenomen är något jag funderat över sedan jag hörde det för första gången, men - nä jag är lika blank som papperet när jag började.
Något som upprör mig i dagens tidningar? Massor men jag har gett upp mot alla mord, dödsfall, sexism och bantningshysteri.

Åh - nu kom jag på något! (med tanke på dagens tidningar) Härom kvällen när jag kröp ner i kontoret för att läsa min bok fick jag tokångest som i sin tur smittade av sig på mannen. Nu undrar alla - vilken är boken? Marian Keyes ”Är det någon där” Jag som började läsa den för att jag alltid har skrattat så tårarna har runnit åt hennes böcker tidigare men nu kom de av en helt annan anledning… först på slutet fick jag ett hysterisk Marian Keyes flabb (halv två på natten) Vad den handlar om? Det kan jag ju inte avslöja för de som inte har läst den och ni andra förstår! Hur som så var boken avklarad på tre kvällar och nu får jag återgå till Maja Lundgrens feministiska knytnävsslag mot kultureliten - ”Myggor och Tigrar”.

I ett försök att liva upp tillvaron drog hela familjen in till stan för att gå på museum i söndags. Jag var visserligen lite skeptisk hur det hela skulle gå med en treåring och en femtonmånades i sällskap. Men det hela gick suveränt (jag är fortfarande i chock). Stockholms stadsmuseum visade sig gå hem hos de små. (E leker numera museum på dagis) Efteråt drog vi på en helt underbar brunch! Med allt från mozzarellasallad till pannacotta. Barnen var som änglar, långt ifrån det kladd och ljudyttringar som brukar förekomma här hemma under middagarna. Äventyret avslutades i en lekpark med gungor och annat spännande skoj. En dag befriad från tvättberg, grusiga golv (och sängar) och de vanliga lekparkerna.

Förövrigt kan jag berätta att jag orsakade ett stort jubel (till mitt stora förtret) när jag uttalade träd med E! Det här bara att konstatera att jag har bott här för länge, tacka vet jag och få bo i Falun och bli inspirerad av ett härligt dalmål! (och kunna åka buss utan att bli hotad till livet)

Annars funderar jag över om jag har gått och blivit en tvättäkta materialist, det är massor av saker och prylar jag tycker att det där vore roligt att ha. Just det där att det vore roligt att ha vissa prylar tyder på att något allvarligt håller på att hända. Vad det är för prylar? Tja en ny mobil vore inte fel eftersom den jag har lever sitt eget lilla liv numera -men va fan den funkar ju!

Bättre än såhär blir det inte!

Om att vara less på allt och inget...

Jag är less, så jävla less på det mesta och inget. Hur förklarar jag det – bra fråga. Just i skrivande stund är jag så less på dessa telefonförsäljare. (jag vet, NIX finns men vi har inte kommit så långt än) Nu har jag och maken börjat driva med dom stackarna som ringer istället för att vara artiga… Det började för någon vecka sedan när något naturpreparats företag ville ha mig som kund och erbjöd mig GRATIS ”minska i vikt piller med hud och hår super medel”. Nu skulle väl detta med viktminskning vara på sin plats men vad fan tror dom att varenda kvinna över 30 behöver gå ner i vikt?? Jag svarade med – så du tycker jag är tjock? Hur vet du hur jag ser ut? Har du inte amfetamin istället? Det blev tyst i andra änden av luren… Lika tyst blev det när maken svarade och det var någon som ville skänka bort trosor – Hon har trosor, hon behöver inga nya! Så nu har vi kommit på att nästa gång kalsong/trosföretaget ringer ska vi säga att vi inte använder dylika ting alternativt fråga om de är i läder…

Vad är jag mer less på? Vädret! men det är väl varenda liten sketen livsform i det här landet trött på så vad är det för mening att gnälla över det? Och det är liksom helt värdelöst att gnälla för det lär ju inte hända något för att man gnäller. Fan vad jag gnäller!

Jo, också är jag less på att genusföreläsningen på dagis blev inställd, mutter, mutter. Jag hade liksom sett fram mot att få lite tips och lite intellektuell konversation om väsentliga saker men icke. Men jag gör mitt bästa för att bojkotta det rosa helvetet, men det kan man inte tro när man ser tjejen för hon har en mormor som handlar rosa kläder/saker och av någon anledning blir dessa kläder och saker favoriterna som konstant används. Och jag kommer att älska den dag då sonen kommer att vara lika envis som storasyster och absolut måste ha den rosa klänningen på sig till dagis! Just för att kolla omgivningens reaktioner.

Lite less är jag även på dotters mycket bestämda uppfattning om saker och ting som just ex kläder. För ett tag sedan gick hon omkring i sina rosa, röda, gröna randiga tights en grön Pippi tröja och utanpå tightsen hade son sina badbyxor med pastellfärgade blommor på. Och så gick hon omkring och bara ägde hela välden. Hon är ju störtskön det råder inget tvivel om det men måste hon vara så förbaskat envis varje dag?

Sammanfattat – egentligen har jag inget vettigt att vara less på och det är väl en jävla tur?
(Fan, vad jag svär idag...)

Om att bli gammal...

Ett år går fort, otroligt fort. Det är väl så som folk brukar säga när de börjar bli gamla. Alltså kan jag sammanfatta det hela med att jag börjar bli otroligt gammal. Det känns som att det var igår jag vandrade mellan soffan och sängen, lite beroende på tid på dygnet, och ammade konstant det lilla knytet på 3,3 kg som var totalt beroende av att andra skulle ta hand om honom. Men nu ett år senare, väger 10,3 kg, går, klättrar, springer, vet precis vad han vill ha och är väldigt bestämd på den punkten. Det här med födelsedagsfirandet kommer att bli en intressant historia med tiden. I år så tillbringades julen och sonens födelsedag i mitt föräldrahem. Frid och fröjd ända till dagen D är verklighet… Mormor ligger i magsjuka. Gröten ska kokas, tårtan ska fixas, Jansonsfrestelse till juldagens äventyr ska förberedas, det ska ätas lunch, firas födelsedag, ätas tårta, fikas julfika, tittas på Kalle Anka, delas ut julklappar, ätas julmiddag… lägg här till två väldigt glada och nyfikna barn, en hund som vill ha sitt och en morfar som är lite halvinvalid sedan höstens fotbollsspelande och därmed inte den som kan springa efter barn och hund. Det blir mannen som får agera hund och barn passopp, morfar som får vara köksnisse och jag som sitter fast i spisen. Det blev liksom lite rörigt… som tur så brydde sig inte sonen så mycket att det här med födelsedagen kom i skymundan, i alla fall inte denna gång. Två dagar senare då är det makens tur att få magsjukan, andra gången på 1 ½ vecka… som tur var, för min del så klarade jag mig med att få vansinnigt ont i magen denna gång. Värre var det veckan innan…

Sonen har även åkt slalom vid en ålder av ett år och två veckor… ja vad ska jag säga tiden går fort. Nu ska jag väl inte påstå att han är någon ny Stenmark (än) för slalomåkandet bestod i att ha ett par pjäxor som var ungefär dubbelt så stora som fötterna, värdens minsta skidor samt en jättehjälm. Han var alltså en hjälmfoting med skidor, som med hjälp av pappan fick sina första åk nerför den lilla backen utanför stugan vi hyrde i Sälen. Storasystern däremot hon tyckte att det här med skidor det var alla tiders hon kom snabbt på hur man skulle ta sig framåt. Vid ett tillfälle bar hon även iväg utan oss och tyckte att det var skitkul, som tur så tog det stopp hos några som liksom hamnade ivägen för henne… Så med en hel del skidåkning, mys, bubbelpoolsbad och bastande gick den veckan otroligt fort.

Kvällen innan det barav till Sälen var jag och maken inbjudna till grannarna för lite samkväm. Detta innebar god mat och dryck samt spelandes tv-spel – Guitarhero. Något vi aldrig tidigare gjort. Jag kan konstatera att jag inte har någon karriär inom denna bransch, det var liksom inte min grej (det heller) Däremot maken – han är född till detta… Något senare på kvällen fick jag alla fall min revansch. -Buzz , frågesport har jag alla fall en möjlighet att glänsa lite i.

På tal om att jag håller på att bli gammal… ytterligare ett tecken på detta uppenbarade sig i nyårshelgen. Jag går omkring och gnäller över alla raketer och smällare. Detta gnällande beror främst på att taxen (Neo, kärt barn har många namn) är livrädd för dessa. Han vägrade i stort sett gå ut på 3 dar… Vi fick ta honom i bilen och åka långt ut på vischan (Herr Wallenbergs ägor!) för att rasta och gå med honom. För där var det liksom tyst…
Så det är väl inte så konstigt att jag går omkring och muttrar över smällare och raketer… Fast det ”bästa” med denna historia är att maken går ut och drar iväg en ”bomb” vid tolvslaget och jag kan säga att alla andra raketer och smällare var bleka i jämförelse med denna…

Grupper och sånnt...

Jag måste erkänna att jag har fastnat i Facebookträsket ,jag kan sluta när jag vill, om jag vill. Nu är det väl inte så allvarligt som det kanske låter men jag sitter här framför min dator och kollar in där med jämna mellanrum. Jag har fortfarande inte hajjat vad som är så speciellt, men största anledningen till att jag är där är att kunna visa de jag vill och som jag inte träffar speciell ofta MINA foton. Jag måste säga att jag har övervägt att skippa allt med tanke på den debatt om att FB blir ägare till MINA foton när jag laddar upp dem men avstått. Jag blir så förbannad på mig själv för att jag inte reagerar mera eller varför inte -jag kanske skulle gå med i gruppen ”My photos are MINE! NOT Facebook's!” Jag har lite svårt att förstå vitsen med dessa grupper och Causes visst jag visar står i vissa frågor men sen då, vem är det som bryr sig? Jag tror inte att regimen i Burma höjer det minsta på ögonbrynen för att ” Support the Monks' protest in Burma” har 437,838 anhängare på FB. Fast det är väl så att i det flesta fall så lindrar man sitt eget samvete och går med i dessa grupper och tänker att –Nu har jag alla fall gjort någon ting, jag visar vad jag står och kommer med i ”statistiken ” som en siffra som har en åsikt. Saken är den att det borde vara så mycket bättre att engagera sig aktivt och fysiskt, mer än bara en knapptryckning på tangentbordet.

Tar det aldrig slut?

Tvättberget, tar det aldrig slut? Så fort vi kommit ner till botten av tvättkorgen är det bara att börja om och då med kläderna som ligger utspridda lite överallt. Och vips så är det överfullt igen, Suck!

I hopplockandet av saker, tar det aldrig slut? Det är ett konstant plockande av saker i detta hem. Vi plockar och plockar och försöker lägga tillbaka sakerna där de hör hemma men av någon konstig anledning så kommer man på att den här saken har jag placerat på sitt ställe alldeles nyss!

Grushögarna på golvet, tar de aldrig slut? Vi skulle kunna ha ett konstant utsug av skräp och dam och det skulle alla fall finnas små högar av grus och dam. Det slår aldrig fel, vi dammsuger moppar osv och så fort det är klart så kliver man på något som knastrar eller ligger och flyger omkring.

Ja som ni förstår så lever jag i en total röra där vi försöker hålla ordning men får vara glad om vi hittar sängen!

Vardagsfilosofi

Jag måste börja lyssna på P1 mer! Igår när jag skulle försöka att få en lille sonen att sova lyssnade jag med ett halvt öra och fick mig några riktiga tankeställare. Allt handlade om en kille som hade haft väldigt tydliga mål i livet och betat av dessa ett för ett mycket målmedvetet. Ett var att cykla genom Kina, han lärde sig kinesiska och tog sig dit och skaffade sig en cykel (kort sammanfattat) När han var där ute i ödemarken blev han rånad och snudd på mördad. Han klarade sig och fortsatte sin resa men nu med helt andra värderingar och målsättningar. Han blev ödmjuk och tolerant något som han kanske inte direkt varit innan. Det första som jag kom att tänka på var – måste en del människor ha en näradöden upplevelse för att bli ödmjuka? Måste mänskligheten nära på gå under, apropå näradöden upplevelse, för att vi ska ta ett gemensamt ansvar för varandra och våran jord? Tydligen verkar det vara på det sättet.

Nästa grej som denna stund gav min hjärna sysselsättning med var att börja lista saker som är mina ”målsättningar”

- Resa tillbaka till Etiopien och visa min familj en underbar (men tragisk) verklighet. (jag måste komma ihåg att skriva till mitt fadderbarn)

- Sälja alla materiella prylar och dra till Nordafrika (Marocko eller Tunisien) och öppna hotell.

- Sälja alla materiella prylar och inse att prylar inte är allt. (man ska inte äga mer än vad man kan bära)


Fast det bästa vore kanske att jag hade mer realistiska målsättningar som

- Skaffa mig ett vettigt jobb
- Skaffa mig ett större banklån så vi kan inreda vinden
- Lev i nuet och må bra. (och det är ju det jag gör!)

Måste även tipsa om en annan blogg, den som er lite perspektiv på "internetandet" och bloggandet. Familjen i Kenya som skriver sin blogg för hand med penna och papper...

Allora

Det slår mig när jag sitter här och har fastnat i Solens Mat – jag har min egen bullriga italienska familj som jag alltid har drömt om. För just idag fyller den älskade (trotts att han har snaggat sig och ser ut som en skabbräv…) manen år. Planerna var att äta köppizza med svärföräldrarna och liksom bara vara. Men innan kvällen är slut sitter syskonen här med sina familjer och varsin pizza och det är ett väldigt glatt och stojigt gäng som sitter där och bara är glada och skrattar precis som man gestaltar den italienska familjen på film så vad kan jag säga med än –Allora! (och vilken tur att vi gjorde en stor tårta)
Vad är nytt sen sist då?

Ja det kan man undra…

Jag kan alltid göra ett försök att berätta om när Sprätten och jag var på vår så gott som dagliga skogspromenad… Vi bor på ett fantastiskt ställe nära till natur och det utnyttjas, en natur som har spår av de senaste årtusendena heller rättare sagt från istiden. Inte så långt härifrån finns sk. offerkällor eller jättegrytor. Dessa jättegrytor är utformade av inlandsisen och senare har människors behov av förklaring och fantasi skapat benämningen - offerkälla. Hur som har jag vetat att det finns en hel del fornminnen häromkring och en underbar dag när jag och sprätten hade gott om tid och gick där och filosoferade bestämde jag mig för att kolla upp några av dessa. Jag trodde att jag letade efter en gammal bosättning men när jag hittade dessa jättehål i marken förstod jag vad det var frågan om men tänkte inte tanken att det var halt, djupt osv. Och vem är inte framme och är nyfiken och nosar på vattnet och trillar! Jo Sprätten… okej att han blir blöt och smutsig (det har ju liksom hänt förut…) men han når inte botten och jag vill ju heller inte trilla i så paniken börjar liksom komma lite lätt men jag får i alla fall tag i halsbandet och lyckas dra upp honom så han själv kan hjälpa till med framtassarna och därmed lyckas få upp honom ... Tack och lov!

Sen har det firats bröllopsdag en tillställning som firades med kärlek och en liten middag på en krog inne i stan, men eftersom vi saknade våra barn väldigt mycket och vi fortfarande har lite busskräck sen kniv/skruvmejsels incidenten för ett årsedan så valde vi att åka hem medan det fortfarande kan anses som säkert att åka buss. (Fast det trodde man ju att det var en söndag fm också…)

Sen har det även varit några turer norrut till mina föräldrar för att vara en hjälpsam dotter... Pappa har lyckats med att gå tre veckor med brutet lårben utan att veta om det… -Jo det gjorde lite ont men jag kunde ju gå… och det var ju inget som stack ut…