Underbart

Jag måste bara få visa hur underbart mitt arbete kan vara. Jag har möjlighet att vistas ute sådana här underbara dagar –Love it!

Mera...

SÄPO, Älgar och orientaliskdans

Jag måste börja fylla mitt liv med något meningsfullt eller ska jag kanske kalla det för egentid som det så populärt heter. Ägna mig åt någon form av fritidsaktivitet, motion (hua vilket hemskt ord). Det där sista var jag visserligen inne på sist jag skrev ner några rader och visst jag går från Slussen in till jobbet de dagar det funkar men hur spännande är det att gå – egentligen? Visst, Skeppsbron och Kungsträdgården är vackert en solig höstdag men ändå. Jag vill ha lite mer utmaning än att snubbla över SÄPO utanför slottet. Sen är det liksom så att det gås även en hel del med Neo (och då är utmaningen att få Neo med sig när vi möter Fru Älg med kalv…) Fast just i skrivande stund kom jag på att stället där jag dansade orientaliskdans vid, när vi flyttade hit, ligger inte alls långt ifrån där jag jobbar! Ha, here i come! Bellyfitness vore kanske något.
Sen måste jag även passa på att sprida att länktips om ”någon sida” där det går att få enbart sin favorit musik spelad. Kräver lite arbete men det är värt det. Helt underbart.

Bulldeg

Jag har kommit till en skrämmande insikt. Jag vet inte vad jag ska kalla den eller om jag ska försöka att göra något åt denna insikt men har insett att det är nog ganska lönlöst. Vad är det då som är lönlöst? Jo att slåss mot tiden. Jag började fundera över detta för ett bra tag sedan men kom liksom inte på något vettigt. Det jag talar om är min ständiga trötthet som liksom inte vill ge sig. Jag tycker att jag sover dom rekommenderande timmarna och visst – jag är småbarnsmamma men så jobbiga är dom små liven faktiskt inte. Nu är det så att det inte bara handlar om fysisk trötthet utan även en yttre trötthet som tar dig uttryck i att jag ser ut som något som hör hemma i en skräckfilm på mornarna när jag kommit upp. Nu har jag väl aldrig lagt ner någon förmögenhet på krämer och dylika prylar men när jag börjar fundera på att jag kanske skulle behöva någon form av mirakelkräm har det gått för långt! Sen är det den här bulldegen som har fastnat på kroppen som liksom är stört omöjlig att göra sig av med. Jag kan vara hur nyttig som helst men det händer inte mycket och det är i alla fall som om jag vore överjäst.
Hur som så kommer visdomen med åren … och det är just där i det ligger - åren, tiden – jag åldras! Hjälp, är väl en normal tanke, men när insikten kom, insåg jag att det kanske är ett tecken på att jag ändå lever och är dödlig (missförstå mig rätt) Att kroppen och huden måste skötas men ändå inte går att ha i nyskick hela livet. Jag har trots allt fött två barn och eftersom att jag inte är Hollywood stjärna och multimiljonär så har jag inte haft möjligheten att ha en personlig tränare och kock efter födslarna. Så den där bulldegen ska jag väl bara vara glad åt egentligen… Men med denna insikt har jag börjat gå till jobbet, nåja i alla fall från Slussen, extra promenader är alltid bra har jag läst… Samt att jag härom dagen flörtade med min granne som jobbar på fina skönhetsbutiken om att få lite prover på krämer, och visst inga problem, några timmar senare hade jag en söt liten ”godispåse” här hemma. Det ska bli väldigt intressant att se hur jag kan kombinera min insikt om ålderdom samt ytterligare tappra försök till miss universum titeln…

Kvateret Skatan

Jag fattar inte att jag kan bli så trött av att åka bil. För den som har missat det så har det varit midsommar och det innebar i detta fall besök norröver. Jättetrevligt, mysigt och roligt och allt det där men de tre dagar som vi var borta tillbringade större tiden av bilåkande för att ta sig till punkt x och y och j och bla, bla… för att sedan ta sig tillbaka till x. Det viktiga är iaf att barnen är nöjda med smågrodor, ponnyridning och umgänge med mormor och morfar! Framför allt utan för mycket tjut om blåsor på tungan och att de gör ont. E har haft blåsor på tungan i en dryg vecka dessa gjorde att hon konstant lät som vi hade ett levande brandlarm hemma. Något som fick både mig och maken att börja fundera på ”husmors semester” (någon frivillig barnvakt?) tålamodet började verkligen tryta, vilket fall som helst så verkar de ha försvunnit någonstans i trakten av Arlanda, för vi har inte hört ett knyst om dessa sedan dess. Vilket var väldigt skönt både för öron och tålamod samt för de vi skulle träffa. Så trotts trötthet och bilåkande har allt varit kanon. Sen att det låg en så gott som död skata utanför dörren när vi kom hem är en annan femma. – mamma, pappa varför ligger den där? Varför rör den på sig? Vad ska vi göra med den? Varför hämtar du spaden? – Kom nu så går vi in och tittar om det finns något godis i skåpen….

Slagen

Jag måste lägga in några rader om helgens spektakel på tv. Eurovisionsslagern. Katastrof tråkigt men ändå sitter jag där och blir helt såld. Frankrikes bidrag! Wow liksom… total nonchalans till det hela men med hedern i behåll med en störtskön låt!

Gillar!

Jag blir iaf glad och uppåt va att höra denna låt!
http://www.youtube.com/watch?v=lkeLux-laXc

Mitt Afrika

Nä om man skulle ta och sälja allt man äger och emigrera till någon härlig plats i Afrika? Jag har varit inne på det förut men mest som en fånig ide men dendär fåniga iden vill liksom inte ge med sig. Har man fått ett sandkorn från Sahara i sig så ligger det där och gnager tills det får komma tillbaka, eller hur nu ordspråket var men något ligger det i det. Öppna ett litet enkelt hotell i Douz med Sahara som närmsta granne…
Sen är det ingen hemlighet att jag kan dra tillbaka till Etiopien och göra något vettigt men jag ser svårigheterna hopa sig när det gäller pappersexercis och stämplar..
Sen var det att få resten av familjen med på mina idéer och vem har föresten sett en irländsksetter i Sahara, fast det vore en syn att se honom springa bredvid kamelerna!

Onska

Så tittade jag igår igen, på Barnmorskorna… Funderar över om vi ska ha oss en tredje… men det är väl inte så bra för hälsan antar jag. Har man snudd på riskerat livet två gånger med en lättare släng av havandeskapsförgiftning ska man väl inte utmana ödet en tredje. Men tänk vilket gäng vi skulle bli, tre barn och en glad hund och två knasiga vuxna!
Nåja den del av familjen som finns här och nu tog en utflykt till mannens jobb häromdagen.(Stället som får ens obefogade fördomar om golfare att bli befogade). Gissa om de små liven tyckte att det var roligt att åka golfbil med en glad hund springande bredvid. Sen var de små dammarna (eller vad det heter på golfspråk) en given succé, det är något speciellt med barn och vatten det liksom dras till varandra sen om det är små pölar eller hav spelar tydligtvis ingen roll. Dottern lyckades alla fall få ner ena foten i dammen, det var ren tur att inte resten av barnet for i. Men något positivt bar det med sig och det var att hon blev mer försiktig när hon traskade vidare på sin upptäcktsfärd. Sonen ville självklart göra precis som storasyster men det finns gränser även med ”fri fostran under uppsikt” så det säkraste var att bära omkring på honom i närheten av vatten.

Hur mycket ondska kan det finnas i en människa? Den frågan har ställt mig några gånger den senaste tiden med tanke på äcklet (finns många ord men det får duga) Andes Eklund. Det har väl i stort sett berört varenda en som har tillgång till någon form av media vad han har ägnat sig åt i åratal. Det som ger mig riktiga rysningar och ilska är självklart att det är barn inblandat. Sen har den geografiska punkten för hans bostad och brott fått mig fundera om man bara har haft tur ibland när man har varit ute eftersom jag ofta har tagit mig från punkt A till B ensam och orädd. Givet så vet jag att man inte ska tro på allt som står och sägs i media men nog framstår han som stereotypen för ett riktigt ärke- äckel (Nä jag har iiinnnnga fördomar) Frågan kvarstår dock hur kan en människa bli på detta sätt??

Så var det här med mina materialist funderingar. Det har tillkommit en grej. Hur mysigt vore det inte med ett fritidshus vid havet?? Hon i Finland är inne på en kolonistuga men för mig skulle det vara bättre med ett litet hus med en tomt med gräs och några träd samt en liten stig ner till havet inget märkvärdigt men ändå en avkoppling... Dream on

Åka tunnelbana

Dagen efter museum besöket kom dottern på – Men mamma vi åkte ju inte tunnelbana, vi måste åka tunnelbana!!! Så förra söndagen ägnades åt att åka tunnelbana… Det är tur att hon är lättroad.
Vi försökte även införskaffa nya ”vårmössor” lite tunnare och smidigare. Till sonen var det inget problem, han accepterade snabbt den nya utan protester. Men dottern, hon behövde minsann ingen ny mössa – Jag har ju morfars mössa, jag behöver ingen ny mössa! (med väldigt bestämd ton) Jag ska väl vara stolt att hon inte vill ha en massa nya saker och att hon tycker att det hon har duger! Men problemet med ”morfars” mössa är att den är ganska tjock, lite för stor samt har ett Skanska tryck mitt fram. Ny har jag dock i ”smyg” köpt en tunnare mössa…

I övrigt så funderar jag hur svårt det ska vara att kunna skicka diverse saker över nätet. Idag skulle jag ta ett gäng prover som skulle finnas på remiss elektroniskt vid labbet. Det var väldigt viktigt att jag kom dit fastandes, vilket innebär ingen frukost och eftersom saker och ting tar sin tid i det här hemmet så var jag runt tio, massor med folk i kö, äntligen min tur, halvelva, -personnummer tack, - nä det finns ingen remiss här, tyvärr. Hem och ringa – vi ber om ursäkt men vi har missat en grej här och gjort fel på alls remisser… så nästa vecka blir det en repris på fastandet och förhoppningsvis finns remissen där.

Annas så har jag även googlat på mitt namn (vad gör man inte när man har långtråkigt) men inget häpnadsväckandes resultat där. Men min man däremot (Hihi). Visserligen inga nyheter men han visste inte om att han fanns på nätet också, inte bara i årsböckerna.

Jag måste nämna att jag nu även har sett Barnmorskorna på TV. Och som alla som fött barn så måste jag kommentera. Tuffa kvinnor som väljer att ställa upp att bli filmade i detta magiska ögonblick som kan ta allt ifrån en halvtimme till dygn. Men jag förstår mig inte på kvinnorna som väljer att ligga ner när det bästa hjälpmedlet finns där alldeles ovanför dem. Hjälphandtaget (det man ska använda när man behöver resa sig upp ur en sjukhussäng) som var min räddning när krystvärkarna kom, ett rejältgrepp och knysta och det var över på tre omgångar. Som jag hade laddat med att träna armarna till andra förlossningen och så går det och blir kejsarsnitt, vilken besvikelse.

Ett blankt papper

Ett blankt papper – vad gör jag med det? Jag kan skriva, rita, knöla ihop det eller som i det här fallet med ett tomt dokument – kasta det i papperskorgen eller bara stänga ner det. Jag har dock bestämt mig - jag ska få ner något, sen om det blir väsentligt eller bara en massa dravel som vanligt är väl en annan historia.
Jag kan försöka sammanfatta mitt liv med sex ord, inspirerad av Hon i Finland detta fenomen är något jag funderat över sedan jag hörde det för första gången, men - nä jag är lika blank som papperet när jag började.
Något som upprör mig i dagens tidningar? Massor men jag har gett upp mot alla mord, dödsfall, sexism och bantningshysteri.

Åh - nu kom jag på något! (med tanke på dagens tidningar) Härom kvällen när jag kröp ner i kontoret för att läsa min bok fick jag tokångest som i sin tur smittade av sig på mannen. Nu undrar alla - vilken är boken? Marian Keyes ”Är det någon där” Jag som började läsa den för att jag alltid har skrattat så tårarna har runnit åt hennes böcker tidigare men nu kom de av en helt annan anledning… först på slutet fick jag ett hysterisk Marian Keyes flabb (halv två på natten) Vad den handlar om? Det kan jag ju inte avslöja för de som inte har läst den och ni andra förstår! Hur som så var boken avklarad på tre kvällar och nu får jag återgå till Maja Lundgrens feministiska knytnävsslag mot kultureliten - ”Myggor och Tigrar”.

I ett försök att liva upp tillvaron drog hela familjen in till stan för att gå på museum i söndags. Jag var visserligen lite skeptisk hur det hela skulle gå med en treåring och en femtonmånades i sällskap. Men det hela gick suveränt (jag är fortfarande i chock). Stockholms stadsmuseum visade sig gå hem hos de små. (E leker numera museum på dagis) Efteråt drog vi på en helt underbar brunch! Med allt från mozzarellasallad till pannacotta. Barnen var som änglar, långt ifrån det kladd och ljudyttringar som brukar förekomma här hemma under middagarna. Äventyret avslutades i en lekpark med gungor och annat spännande skoj. En dag befriad från tvättberg, grusiga golv (och sängar) och de vanliga lekparkerna.

Förövrigt kan jag berätta att jag orsakade ett stort jubel (till mitt stora förtret) när jag uttalade träd med E! Det här bara att konstatera att jag har bott här för länge, tacka vet jag och få bo i Falun och bli inspirerad av ett härligt dalmål! (och kunna åka buss utan att bli hotad till livet)

Annars funderar jag över om jag har gått och blivit en tvättäkta materialist, det är massor av saker och prylar jag tycker att det där vore roligt att ha. Just det där att det vore roligt att ha vissa prylar tyder på att något allvarligt håller på att hända. Vad det är för prylar? Tja en ny mobil vore inte fel eftersom den jag har lever sitt eget lilla liv numera -men va fan den funkar ju!

Bättre än såhär blir det inte!

Om att vara less på allt och inget...

Jag är less, så jävla less på det mesta och inget. Hur förklarar jag det – bra fråga. Just i skrivande stund är jag så less på dessa telefonförsäljare. (jag vet, NIX finns men vi har inte kommit så långt än) Nu har jag och maken börjat driva med dom stackarna som ringer istället för att vara artiga… Det började för någon vecka sedan när något naturpreparats företag ville ha mig som kund och erbjöd mig GRATIS ”minska i vikt piller med hud och hår super medel”. Nu skulle väl detta med viktminskning vara på sin plats men vad fan tror dom att varenda kvinna över 30 behöver gå ner i vikt?? Jag svarade med – så du tycker jag är tjock? Hur vet du hur jag ser ut? Har du inte amfetamin istället? Det blev tyst i andra änden av luren… Lika tyst blev det när maken svarade och det var någon som ville skänka bort trosor – Hon har trosor, hon behöver inga nya! Så nu har vi kommit på att nästa gång kalsong/trosföretaget ringer ska vi säga att vi inte använder dylika ting alternativt fråga om de är i läder…

Vad är jag mer less på? Vädret! men det är väl varenda liten sketen livsform i det här landet trött på så vad är det för mening att gnälla över det? Och det är liksom helt värdelöst att gnälla för det lär ju inte hända något för att man gnäller. Fan vad jag gnäller!

Jo, också är jag less på att genusföreläsningen på dagis blev inställd, mutter, mutter. Jag hade liksom sett fram mot att få lite tips och lite intellektuell konversation om väsentliga saker men icke. Men jag gör mitt bästa för att bojkotta det rosa helvetet, men det kan man inte tro när man ser tjejen för hon har en mormor som handlar rosa kläder/saker och av någon anledning blir dessa kläder och saker favoriterna som konstant används. Och jag kommer att älska den dag då sonen kommer att vara lika envis som storasyster och absolut måste ha den rosa klänningen på sig till dagis! Just för att kolla omgivningens reaktioner.

Lite less är jag även på dotters mycket bestämda uppfattning om saker och ting som just ex kläder. För ett tag sedan gick hon omkring i sina rosa, röda, gröna randiga tights en grön Pippi tröja och utanpå tightsen hade son sina badbyxor med pastellfärgade blommor på. Och så gick hon omkring och bara ägde hela välden. Hon är ju störtskön det råder inget tvivel om det men måste hon vara så förbaskat envis varje dag?

Sammanfattat – egentligen har jag inget vettigt att vara less på och det är väl en jävla tur?
(Fan, vad jag svär idag...)

Om att bli gammal...

Ett år går fort, otroligt fort. Det är väl så som folk brukar säga när de börjar bli gamla. Alltså kan jag sammanfatta det hela med att jag börjar bli otroligt gammal. Det känns som att det var igår jag vandrade mellan soffan och sängen, lite beroende på tid på dygnet, och ammade konstant det lilla knytet på 3,3 kg som var totalt beroende av att andra skulle ta hand om honom. Men nu ett år senare, väger 10,3 kg, går, klättrar, springer, vet precis vad han vill ha och är väldigt bestämd på den punkten. Det här med födelsedagsfirandet kommer att bli en intressant historia med tiden. I år så tillbringades julen och sonens födelsedag i mitt föräldrahem. Frid och fröjd ända till dagen D är verklighet… Mormor ligger i magsjuka. Gröten ska kokas, tårtan ska fixas, Jansonsfrestelse till juldagens äventyr ska förberedas, det ska ätas lunch, firas födelsedag, ätas tårta, fikas julfika, tittas på Kalle Anka, delas ut julklappar, ätas julmiddag… lägg här till två väldigt glada och nyfikna barn, en hund som vill ha sitt och en morfar som är lite halvinvalid sedan höstens fotbollsspelande och därmed inte den som kan springa efter barn och hund. Det blir mannen som får agera hund och barn passopp, morfar som får vara köksnisse och jag som sitter fast i spisen. Det blev liksom lite rörigt… som tur så brydde sig inte sonen så mycket att det här med födelsedagen kom i skymundan, i alla fall inte denna gång. Två dagar senare då är det makens tur att få magsjukan, andra gången på 1 ½ vecka… som tur var, för min del så klarade jag mig med att få vansinnigt ont i magen denna gång. Värre var det veckan innan…

Sonen har även åkt slalom vid en ålder av ett år och två veckor… ja vad ska jag säga tiden går fort. Nu ska jag väl inte påstå att han är någon ny Stenmark (än) för slalomåkandet bestod i att ha ett par pjäxor som var ungefär dubbelt så stora som fötterna, värdens minsta skidor samt en jättehjälm. Han var alltså en hjälmfoting med skidor, som med hjälp av pappan fick sina första åk nerför den lilla backen utanför stugan vi hyrde i Sälen. Storasystern däremot hon tyckte att det här med skidor det var alla tiders hon kom snabbt på hur man skulle ta sig framåt. Vid ett tillfälle bar hon även iväg utan oss och tyckte att det var skitkul, som tur så tog det stopp hos några som liksom hamnade ivägen för henne… Så med en hel del skidåkning, mys, bubbelpoolsbad och bastande gick den veckan otroligt fort.

Kvällen innan det barav till Sälen var jag och maken inbjudna till grannarna för lite samkväm. Detta innebar god mat och dryck samt spelandes tv-spel – Guitarhero. Något vi aldrig tidigare gjort. Jag kan konstatera att jag inte har någon karriär inom denna bransch, det var liksom inte min grej (det heller) Däremot maken – han är född till detta… Något senare på kvällen fick jag alla fall min revansch. -Buzz , frågesport har jag alla fall en möjlighet att glänsa lite i.

På tal om att jag håller på att bli gammal… ytterligare ett tecken på detta uppenbarade sig i nyårshelgen. Jag går omkring och gnäller över alla raketer och smällare. Detta gnällande beror främst på att taxen (Neo, kärt barn har många namn) är livrädd för dessa. Han vägrade i stort sett gå ut på 3 dar… Vi fick ta honom i bilen och åka långt ut på vischan (Herr Wallenbergs ägor!) för att rasta och gå med honom. För där var det liksom tyst…
Så det är väl inte så konstigt att jag går omkring och muttrar över smällare och raketer… Fast det ”bästa” med denna historia är att maken går ut och drar iväg en ”bomb” vid tolvslaget och jag kan säga att alla andra raketer och smällare var bleka i jämförelse med denna…