Om att vara less på allt och inget...

Jag är less, så jävla less på det mesta och inget. Hur förklarar jag det – bra fråga. Just i skrivande stund är jag så less på dessa telefonförsäljare. (jag vet, NIX finns men vi har inte kommit så långt än) Nu har jag och maken börjat driva med dom stackarna som ringer istället för att vara artiga… Det började för någon vecka sedan när något naturpreparats företag ville ha mig som kund och erbjöd mig GRATIS ”minska i vikt piller med hud och hår super medel”. Nu skulle väl detta med viktminskning vara på sin plats men vad fan tror dom att varenda kvinna över 30 behöver gå ner i vikt?? Jag svarade med – så du tycker jag är tjock? Hur vet du hur jag ser ut? Har du inte amfetamin istället? Det blev tyst i andra änden av luren… Lika tyst blev det när maken svarade och det var någon som ville skänka bort trosor – Hon har trosor, hon behöver inga nya! Så nu har vi kommit på att nästa gång kalsong/trosföretaget ringer ska vi säga att vi inte använder dylika ting alternativt fråga om de är i läder…

Vad är jag mer less på? Vädret! men det är väl varenda liten sketen livsform i det här landet trött på så vad är det för mening att gnälla över det? Och det är liksom helt värdelöst att gnälla för det lär ju inte hända något för att man gnäller. Fan vad jag gnäller!

Jo, också är jag less på att genusföreläsningen på dagis blev inställd, mutter, mutter. Jag hade liksom sett fram mot att få lite tips och lite intellektuell konversation om väsentliga saker men icke. Men jag gör mitt bästa för att bojkotta det rosa helvetet, men det kan man inte tro när man ser tjejen för hon har en mormor som handlar rosa kläder/saker och av någon anledning blir dessa kläder och saker favoriterna som konstant används. Och jag kommer att älska den dag då sonen kommer att vara lika envis som storasyster och absolut måste ha den rosa klänningen på sig till dagis! Just för att kolla omgivningens reaktioner.

Lite less är jag även på dotters mycket bestämda uppfattning om saker och ting som just ex kläder. För ett tag sedan gick hon omkring i sina rosa, röda, gröna randiga tights en grön Pippi tröja och utanpå tightsen hade son sina badbyxor med pastellfärgade blommor på. Och så gick hon omkring och bara ägde hela välden. Hon är ju störtskön det råder inget tvivel om det men måste hon vara så förbaskat envis varje dag?

Sammanfattat – egentligen har jag inget vettigt att vara less på och det är väl en jävla tur?
(Fan, vad jag svär idag...)

Om att bli gammal...

Ett år går fort, otroligt fort. Det är väl så som folk brukar säga när de börjar bli gamla. Alltså kan jag sammanfatta det hela med att jag börjar bli otroligt gammal. Det känns som att det var igår jag vandrade mellan soffan och sängen, lite beroende på tid på dygnet, och ammade konstant det lilla knytet på 3,3 kg som var totalt beroende av att andra skulle ta hand om honom. Men nu ett år senare, väger 10,3 kg, går, klättrar, springer, vet precis vad han vill ha och är väldigt bestämd på den punkten. Det här med födelsedagsfirandet kommer att bli en intressant historia med tiden. I år så tillbringades julen och sonens födelsedag i mitt föräldrahem. Frid och fröjd ända till dagen D är verklighet… Mormor ligger i magsjuka. Gröten ska kokas, tårtan ska fixas, Jansonsfrestelse till juldagens äventyr ska förberedas, det ska ätas lunch, firas födelsedag, ätas tårta, fikas julfika, tittas på Kalle Anka, delas ut julklappar, ätas julmiddag… lägg här till två väldigt glada och nyfikna barn, en hund som vill ha sitt och en morfar som är lite halvinvalid sedan höstens fotbollsspelande och därmed inte den som kan springa efter barn och hund. Det blir mannen som får agera hund och barn passopp, morfar som får vara köksnisse och jag som sitter fast i spisen. Det blev liksom lite rörigt… som tur så brydde sig inte sonen så mycket att det här med födelsedagen kom i skymundan, i alla fall inte denna gång. Två dagar senare då är det makens tur att få magsjukan, andra gången på 1 ½ vecka… som tur var, för min del så klarade jag mig med att få vansinnigt ont i magen denna gång. Värre var det veckan innan…

Sonen har även åkt slalom vid en ålder av ett år och två veckor… ja vad ska jag säga tiden går fort. Nu ska jag väl inte påstå att han är någon ny Stenmark (än) för slalomåkandet bestod i att ha ett par pjäxor som var ungefär dubbelt så stora som fötterna, värdens minsta skidor samt en jättehjälm. Han var alltså en hjälmfoting med skidor, som med hjälp av pappan fick sina första åk nerför den lilla backen utanför stugan vi hyrde i Sälen. Storasystern däremot hon tyckte att det här med skidor det var alla tiders hon kom snabbt på hur man skulle ta sig framåt. Vid ett tillfälle bar hon även iväg utan oss och tyckte att det var skitkul, som tur så tog det stopp hos några som liksom hamnade ivägen för henne… Så med en hel del skidåkning, mys, bubbelpoolsbad och bastande gick den veckan otroligt fort.

Kvällen innan det barav till Sälen var jag och maken inbjudna till grannarna för lite samkväm. Detta innebar god mat och dryck samt spelandes tv-spel – Guitarhero. Något vi aldrig tidigare gjort. Jag kan konstatera att jag inte har någon karriär inom denna bransch, det var liksom inte min grej (det heller) Däremot maken – han är född till detta… Något senare på kvällen fick jag alla fall min revansch. -Buzz , frågesport har jag alla fall en möjlighet att glänsa lite i.

På tal om att jag håller på att bli gammal… ytterligare ett tecken på detta uppenbarade sig i nyårshelgen. Jag går omkring och gnäller över alla raketer och smällare. Detta gnällande beror främst på att taxen (Neo, kärt barn har många namn) är livrädd för dessa. Han vägrade i stort sett gå ut på 3 dar… Vi fick ta honom i bilen och åka långt ut på vischan (Herr Wallenbergs ägor!) för att rasta och gå med honom. För där var det liksom tyst…
Så det är väl inte så konstigt att jag går omkring och muttrar över smällare och raketer… Fast det ”bästa” med denna historia är att maken går ut och drar iväg en ”bomb” vid tolvslaget och jag kan säga att alla andra raketer och smällare var bleka i jämförelse med denna…